.

Imorgon bär det av mot New York tidigt på morgonen för att se paraden.

.

I söndags var vi på den svenska julmarknaden och när vi kom in dit sa dom "hej och välkommen" sen pratade alla som jobbade där svenska. Det var lite svårt att hålla tårarna borta, det var så mysig känsla. Alla gick runt i folkdräkter och marknaden hölls i en äkta svensk hembyggdsgård förutom att dörrhandtagen var runda...

.

Jag har varit här 100 dagar!

.

Idag började jag i alla fall det omöjliga, jag åkte till Menlo Park Mall där jag köpte en klocka, sommarkklänning och en tjocktröja. Alltså inget jag kan ta på mig på torsdag...

.

Jag slänger upp lite bilder imrgon.

.

Nu märks det att jag är trött... Jag har precis kommit hem från Johanna, vi försökte se en Twilight film för att förbereda oss inför den nya filmen. Det slutade med att vi pratade, gjorde yogaövningar och tittade på Youtube mm. Nu ska jag sova för imorgon ska vi på den svenska julmarknaden i Montclair. Det är en riktigt svensk helg!

Dessa töser gjorde min dag! Dom fick också prata med en av killarna och min värdmamma. Efter sa värdmamman till mig: It must be nice to have your frinds in your room (Det måste vara bra att ha dina kompisar i ditt rum). Hon har mer än rätt! Det gör allt så mycket lättare, helt underbart!

.

Idag jobbade jag lite konstiga tider.

06.30-09.00, ledig till

13.30-17.30, ledig till

19.00-23.00.

Vilket gjorde att jag stod över Twilight premiären (ja den visas senare här konstigt nog...). Jag skulle egentligen jobba imorgon istället, med dom frågade om jag kunde byta för dom ville se filmen och jag känner att dom faktiskt ställer upp så mycket för mig så jag ville vara lite snäll mot dem.

Tredje inlägget för idag men det här var så fint.

.

En tjej som heter Nathalie hade varit här i USA i åtta månader och skulle för första gången få träffa hennes pojkvän sedan hon lämnade Sverige. Hennes plan var att följa med sina kompisar till IKEA på lördagen och dagen efter plocka upp hennes pojkvän Fredrik på flygplatsen. Men hennes kompisar hade tillsammans med Fredrik en överraskning, han kom en dag tidigare. Ni kan se här när hon blir överraskad. Jag fick tårar i ögonen när jag såg filmen, så fint!

.

Fredric (min Fredric) du kan ju vara så snäll att överraska mig imorgon.

.

Nu ska jag sova bort den här dåliga dagen.

.

Här sitter jag och skriver glatt om mina dagar i Westfield utan att egentligen veta om vilka som läser eller vad ni gör. Värför inte lämna en kommentar lite då och då bara för att säga hej?

.

Bloggar jag läser:

Anna Danielsson, en modig tjej som precis har flyttat ner till Lindesberg.

Alfred Samuelsson, en kille som lever livet på college i Santa Barbara, CA.

Carolin Vesterlund, har nyss varit i Tyskland en månad, nu väntar Österrike innan säsongsjobbet i Åre.

Ellen Backåkers, tjejen jag flög med hit till USA.

Ida Åkebrand, tjejen från Njurunda (Storuman), skönt att höra lite norrländs dialekt även i USA.

Jessica Persson, 19 år, förlovad, snart sambo och lycklig.

Jenny Olsson, hon lämnar snart Westfield för ett lagomt liv i Ljungby, Småland.

Johanna Andersson, min andra hälft på YMCA (gymmet).

Lia Olsson, Au Pair i Spanien. Vet inte riktigt om jag får länka till hennes blogg.

Oscar Eriksson, en fotoblogg.

Perla Fares, Kramforsbo skriver lite då och då om hennes tankar.

.

Jag och Johanna hämtade upp Jenny och Sara, alla svenska tjejer från Westfield i en och samma bil. Vi försökte ta oss till huset men kom till ett industriområde och förstod att vi hade hamnat fel så vi ringde till han som hade festen och han mötte upp oss och lotsade oss till rätt hus. Vi hade en trevlig kväll och det var precis som i filmerna!

.

New York... Vilken energi! Det var 1,5 månader sedan jag var där sist och jag märkte verkligen hur mycket jag hade saknat den staden. Helt otroligt vilken energi, svårt att inte tycka om den staden. Vi tog tåget in och gick till New Yorks Public Library där filmen The Day After Tomorrow spelades in. Det var väldigt mäktigt att gå in dit men det var inte så stort som vi trodde det skulle vara.

.

Sen vandrade vi vidare mot Central Park och strosade lite där ett tag innan vi gick till T.G.I Fridays för att äta middag. När vi hade satt oss ner tog det inte lång stund innan två kvinnor blev placerade bredvid oss, två skåningar! När vi hade ätit upp middagen skulle vi gå till Sockerbit, en svensk godisaffär. Vi går tysta ett litet tag och sen frågar Johanna mig en sak, då vänder sig paret som går framför oss och säger "Hej". Efter några gator till möter vi en kille som frågar sin tjej "Ska vi gå in på Macy's eller?". Det finns ett antal svenskar i New York.

.

Efter besöket på godisaffären inser vi att tåget går om en minut och vi är ca 25 block ifrån Pennstation. Så vi suckar och inser att vi måste ta tåget 21.07. Vi går med raska steg för att försöka glömma bort att fötterna värker. Vi hoppar på tåget och sitter på våra plater och väntar i ca 25 minuter innan vi får reda på att vi ska byta tåg. Då kommer vi in sist på tåget så vi får trängas med ca 10 personer till mellan vagnarna. Tåget rullar och alla applåderar. Då kommer det en kille till och ställer sig med oss, efter ett tag så ramlar han mellan vagnarna. Han står med fötterna på golvet och lutar sig ut, det ser precis ut som att han tittar ut. Men efter ett tag så är vi några som tar tag i armen och drar in han igen. Det visar sig att han somnade eller svimmade eller något. Så man kan ju säga att vi räddade livet på han.

.

Sen bytte vi tåg och där sätter sig en kille från Lettland bredvid och och en millitär som precis hade kommit hem från Afganistan efter fyra år. Han berättade några historier, fy vad han hade varit med om... T.ex. så berättade han att folk hade räddat han och tagit kulan själv. Sen berättade han också att han bara hade skjutit män och att han mår mycket bättre än de som kommer hem i vetskapen om att dom har skjutit kvinnor och barn. Men där satt han berusad och drack en öl och skulle för första gången på fyra år träffa sin familj, hans familj skulle alltså få träffa han full efter fyra år av väntan. Krig förstör liv, inte bara dom som dör utan dom som bor i krigsdrabbade områden, dom får se allt som händer och dom kommer förmodligen aldrig kunna leva ett normalt liv igen och dom kommer inte bli erbjuden psykologhjälp. Sen alla deras anhöriga deras liv kommer inte heller bli sig likt. Alla millitärer som ser allt som händer och kommer hem helt förstörda till en familj som har saknat dom. Familjen kommer inte få tillbaka samma millitär som åkte och dom kommer sörja över det. I många fall känns det nog som att dom förlorade sin son i kriget även fast han kom hem fysiskt. Usch han påverkade mig så mycket med sina historier och jag svävade iväg lite för mycket kanske men det kändes så verkligt på något sätt.

Julstämning vart man än går!

Rockafeller center.

Central Park.

I New York kan man hitta alla olika sorters människor sa Johanna precis innan vi hittade denna kyckling sittandes på en parkbänk.

Central Park.

Hästkaravan.

Sockerbit 7th ave Christopher street åt west

Newark, där vi byter tåg.

.

Snart ska jag iväg till Johanna för att äta tacos och göra mig klar inför kvällen/natten. För ikväll åker vi till Elizabeth(?) på ett riktigt houseparty! Vi får se hur det blir.

.

I memoryspelet så fanns det bilder från ställen där vi roadtrippade i somras. Magiskt!

Sen var det meningen att det skulle finnas fler bilder också men så smart som jag är så gick jag ifrån datorn och glömde helt bort vad jag höll på med. Så jag åkte till Johanna och hittade i alla fall inlägget i utkast. Snart blir det tacos, väntar bara på att Johanna ska ta sig ur duschen.

Nu har jag kommit hem från gymmet och en tur i Downtown för lunch med Johanna.

.

Igår åkte vi till Summit för att kolla på en jacka, den var svindyr så den fick hänga kvar där i affären. Sen stannade vi till i Mountain side för att titta på utsikten innan vi tog en tur till ett college i Cranford. Så nu har jag nämnt några städer dock så var jag i betydligt många fler, man märker liksom inte riktigt när man kommer in i en ny stad.

Efter att jag hade sönderredigerat denna bild så ser man tillslut New York. Det var lite för mycket dimma...

.

Här kommer några bilder från Westfield Downtown.

.

Idag på min siesta ringde Amanda på Skype, hon och Sandra hade kokat ihop en idé. Sandra har en kamera på sin dator med ingen fungerande mikrofon och Amanda har en mikrofon men ingen komera. Alltså starade vi ett grupp samtal, så jag både såg och hörde dom. Det var ett väldigt bra samtal måste jag säga och jag blir lite sugen på ett Umeåliv. Ska bara försöka övertala de inblandade. Dock så är det ju ingen brådska än så länge.

.

Annars så är brottningstiden väldigt skön. Jag tar med mig en bok och läser i ca 45 minuter innan jag kan åka hem. Under den tiden hinner man rensa huvudet lite och man är utvilad när man kommer därifrån.

.

Böcker jag har läst.

Dear John: En bra kärlekhistoria för Au Pairer eller andra som har sin älskade på andra sida jorden. Med det bästa citatet, I fell in love with her when we were together, then fell deeper in love with her in the years we were apart. Dom blir kära två veckor innan han ska ut i krig och försöker hålla kärleken vid liv.

Maskrosungen: Denna bok är en sann berättelse om ett maskrosbarn, ett barn som har föräldrar som är missbrukare. En bok som var jobbig att läsa men väldigt bra skriven och författaren delar verkligen med sig av sina tankar och döljer inget.

.

Små citroner gula: En tjej som har allt, jobb, sambo, vänner och släkt. Hon flyttade från sin hemort för att slå igenom inom restaurangbranchen i Stockholm. Hon lyckades men sedan rasar näst intill allt. Man får följa hennes resa från toppen ner till botten och sedan strävan efter att komma upp på fötterna igen.

.

Veronika bestämmer sig för att dö: Jag har inte läst klart den men det visar riktiga sidan av ett mentalsjukhus i Slovenien. Veronika har hittat bästa sättet att ta sitt liv men vaknar till sin fasa upp på stadens mentalsjukhus. Hon får där veta att hon har ca en vecka kvar av sitt liv. Man får följa hennes tankar och några andra korta historier om de andra patienterna. Denna bok rekomenderar jag minst.

.

När vi kom till Johanna så fick jag syn på något vid dörren. Något grönt. Med ett posten märke på. Jag sprang till dörren och skrek till Johanna: Sverige! Du har fått post. Det är grönt kolla! Jippi! Lyckan av att få post från hemlandet, tänk om det ändå hade legat vid min dörr... (känn ingen press min kära familj och mina underbara vänner).

.

Idag så har jag tagit en promenad mitt i promenaden. Först gick jag på en promenad med Johanna och under den prmenaden så kom Jenny för hon ville ta en långpromenad. Sen gick jag och Johanna hit och tittade på film sen bjöd hon på en bagel när jag körde hem henne.

.

Sen kom det där problemet med kortet, usch! Jag ser osminkad ut, finnig, röd, slickat hår och till råga på allt så ser jag ut som en köttbulle.

Jag slänger först in några bilder från igår och sedan några från idag.

Snön lämnar sina spår.

Lite mindre glada jag.