.

Jag och Johanna hämtade upp Jenny och Sara, alla svenska tjejer från Westfield i en och samma bil. Vi försökte ta oss till huset men kom till ett industriområde och förstod att vi hade hamnat fel så vi ringde till han som hade festen och han mötte upp oss och lotsade oss till rätt hus. Vi hade en trevlig kväll och det var precis som i filmerna!

.

New York... Vilken energi! Det var 1,5 månader sedan jag var där sist och jag märkte verkligen hur mycket jag hade saknat den staden. Helt otroligt vilken energi, svårt att inte tycka om den staden. Vi tog tåget in och gick till New Yorks Public Library där filmen The Day After Tomorrow spelades in. Det var väldigt mäktigt att gå in dit men det var inte så stort som vi trodde det skulle vara.

.

Sen vandrade vi vidare mot Central Park och strosade lite där ett tag innan vi gick till T.G.I Fridays för att äta middag. När vi hade satt oss ner tog det inte lång stund innan två kvinnor blev placerade bredvid oss, två skåningar! När vi hade ätit upp middagen skulle vi gå till Sockerbit, en svensk godisaffär. Vi går tysta ett litet tag och sen frågar Johanna mig en sak, då vänder sig paret som går framför oss och säger "Hej". Efter några gator till möter vi en kille som frågar sin tjej "Ska vi gå in på Macy's eller?". Det finns ett antal svenskar i New York.

.

Efter besöket på godisaffären inser vi att tåget går om en minut och vi är ca 25 block ifrån Pennstation. Så vi suckar och inser att vi måste ta tåget 21.07. Vi går med raska steg för att försöka glömma bort att fötterna värker. Vi hoppar på tåget och sitter på våra plater och väntar i ca 25 minuter innan vi får reda på att vi ska byta tåg. Då kommer vi in sist på tåget så vi får trängas med ca 10 personer till mellan vagnarna. Tåget rullar och alla applåderar. Då kommer det en kille till och ställer sig med oss, efter ett tag så ramlar han mellan vagnarna. Han står med fötterna på golvet och lutar sig ut, det ser precis ut som att han tittar ut. Men efter ett tag så är vi några som tar tag i armen och drar in han igen. Det visar sig att han somnade eller svimmade eller något. Så man kan ju säga att vi räddade livet på han.

.

Sen bytte vi tåg och där sätter sig en kille från Lettland bredvid och och en millitär som precis hade kommit hem från Afganistan efter fyra år. Han berättade några historier, fy vad han hade varit med om... T.ex. så berättade han att folk hade räddat han och tagit kulan själv. Sen berättade han också att han bara hade skjutit män och att han mår mycket bättre än de som kommer hem i vetskapen om att dom har skjutit kvinnor och barn. Men där satt han berusad och drack en öl och skulle för första gången på fyra år träffa sin familj, hans familj skulle alltså få träffa han full efter fyra år av väntan. Krig förstör liv, inte bara dom som dör utan dom som bor i krigsdrabbade områden, dom får se allt som händer och dom kommer förmodligen aldrig kunna leva ett normalt liv igen och dom kommer inte bli erbjuden psykologhjälp. Sen alla deras anhöriga deras liv kommer inte heller bli sig likt. Alla millitärer som ser allt som händer och kommer hem helt förstörda till en familj som har saknat dom. Familjen kommer inte få tillbaka samma millitär som åkte och dom kommer sörja över det. I många fall känns det nog som att dom förlorade sin son i kriget även fast han kom hem fysiskt. Usch han påverkade mig så mycket med sina historier och jag svävade iväg lite för mycket kanske men det kändes så verkligt på något sätt.

Julstämning vart man än går!

Rockafeller center.

Central Park.

I New York kan man hitta alla olika sorters människor sa Johanna precis innan vi hittade denna kyckling sittandes på en parkbänk.

Central Park.

Hästkaravan.

Sockerbit 7th ave Christopher street åt west

Newark, där vi byter tåg.