Svenskar
Igår när jag och Sara var i New York hann vi stöta på minst sex stycken svenskar redan innan vi kom upp på gatan. Första var i tåget, när vi gick in fick jag en svenne-vibb av han och det blev bevisat när han tog upp telefonen och började läsa aftonbladet. Sen när vi står i kö för att åka rulltrapa up till Pennstation så står vi bakom en kille med ett blå-gult snöre och en svensk flagga på sin resväska. Antingen var han en tjuv eller svensk. Sen på väg mot exit så hör vi en familj prata om vart dom ska gå nu.
.
Sen på Sockerbit, den svenska godisaffären så är ju såklart killen bakom disken också svensk vilket jag inte alls var beredd på. Vår konversation lät så här:
.
Jag: Hi.
Han: Tjena.
Jag: HEJ!
Jag: Oj vad det här känns konstigt.
.
Jag fick verkligen tvinga mig till att inte börja prata engelska med han igen. Det är en sak att prata svenska med dom man vet är svenskar men helt okända människor så där det går bara inte. Dock så har jag samma problem med Elin, från Lindesberg också, jag vet inte hur många gånger hon har fått avbrytit mig i en engelsk mening.
Kommentarer
Trackback